4 Maj 2568 • Länk till källan •
Innan Bangkok blev en stad av skyskrapor erbjöd Lumpiniparken en djärv vision av offentliga rum – född inte ur betong, utan ur en kungs avsikt att modernisera.
År 1925 donerade kung Rama VI mark – tidigare en del av hans kungliga egendom Sala Daeng – för att etablera Thailands första offentliga park.
Ursprungligen tänkt som plats för en nationell utställning som firade Siams framsteg inom jordbruk, handel och industri, omformades platsen efter att mässan ställdes in. Kungen vände istället sitt fokus till det allmänna bästa. Influerad av västerländska urbana ideal och en växande känsla av thailändsk nationalism, föreställde sig Rama VI ett medborgerligt rum som främjade rekreation, lärande och gemensam identitet.
Det skulle vara en symbol för ett moderniserande Siam – en gåva till folket. Han döpte det till ”Lumpini” efter Buddhas födelseplats i Nepal.
Idag står en staty av Rama VI vid parkens västra port och markerar tyst arvet från hans vision.
Lumpini hade botaniska trädgårdar, ett bibliotek och öppna ytor för kulturella aktiviteter under sina tidiga år. Men lugnet var kortvarigt. Under andra världskriget ockuperades parken av japanska styrkor, och delar av den omvandlades till militär mark. Grödor planterades för att kompensera för krigstidsbrist. Trots omvälvningarna bestod parken.
Under efterkrigsårtiondena förändrades Lumpini stadigt. Paddelbåtar dök upp på sjön. En utomhusscen, fitnessområden och lekplatser lades till. Ändå förblev parkens anda – öppen, demokratisk och tillgänglig – oförändrad.
Det är inte bara en plats att koppla av på. Lumpini har länge varit en scen för offentliga uttryck, och har hållit politiska möten, festivaler och välgörenhetsevenemang. Den har vuxit tillsammans med staden och erbjuder skugga och utrymme mitt i Bangkoks stigande silhuett.
Lumpini Park, som nu sträcker sig över 360 rai (cirka 57 hektar), är ett av Bangkoks sista stora grönområden. Den kyler luften, filtrerar föroreningar och erbjuder en viktig paus i stadslivets rytm.
Nästan ett sekel senare står Lumpini kvar som en sällsynt sak: en kunglig gest som blev en bestående offentlig skatt.
