18 feb 2567 • Länk till källan •
Utvecklingsprojekt i Mekongbassängen kan hota liv och uppehälle längs floden, enligt en expert på hållbar tillväxt och rättvis användning av naturresurser.
Den 14 000 rai Wiang Nong Lom i norra Thailand har länge varit en gemensam naturresurs. Den stora våtmarken på 8 miljoner m2 är en livsmiljö för bufflar och grogrund för otaliga sötvattenarter. Våtmarken, som täcker två distrikt i Chiang Rai-provinsen, anses vara en av de mest rikliga ekologiska platserna i landet och en plats dit många sibiriska tranor från östra Ryssland migrerar för att vila under vintern. Förra året blev den sedan länge bevarade sumpdalen också hem för ett megastort ”Wiang Nong Lom Large Natural Water Resources Development Project”.
Syftet är att förebygga torka och översvämningar samtidigt som det skapar arbetstillfällen och främjar lokal turism, och består av 65 projekt inklusive 22 vattenförvaltningsarbeten. Bevattningsavdelningen har grävt upp marken för att öka vattenlagringskapaciteten för att hjälpa till att begränsa översvämningsvatten i och runt 14 531 hushåll. Ändå har lokalbefolkningen varit högljudda i sitt ogillande av många av de åtgärder som vidtas under Wiang Nong Loms fana.
”Tusentals bufflar brukade ströva fritt i träsket för att äta gräs, men gräset rycktes upp för att bana väg för oss att fånga kräftor”, sa en lokal bonde i 60-årsåldern.
Han förklarade att människor som bodde runt våtmarken gick med på att inte använda bekämpningsmedel av rädsla för att det skulle skada bufflarna. Utan kemikalierna förökades även vattenarter i antal och blev därmed en lokal inkomstkälla för många.
”Det var ett fantastiskt ekosystem. Nu är allt borta. ”Jag vill inte vara någon annans anställd,” tillade bonden och förklarade att han och många andra inte kunde bry sig mindre om regeringens avsikt att skapa jobb på projektets många platser Under projektet har staket installerats i vissa delar av våtmarken för att förhindra invasion. Som ett resultat finns det inte längre tillräckligt med gräs för bufflarna, och bönderna får stå för kostnaden för att köpa extra foder till djuren. Många fruktar att sötvattensfisket, som länge varit viktigt för lokalbefolkningen, kommer att fortsätta se fångsterna att sjunka på grund av det hot som byggnadsarbetet utgör för vattenmiljöer. ”Jag vet inte om det kommer att finnas någon fisk för oss att fånga nästa år”, klagade en annan lokala.
Han sa att det var svårt att förhandla med myndigheterna eftersom bygget hade startat så snart budgeten tilldelats, med lite tid för lokal input. I andra delar av Chiang Rai har andra dammar och liknande utvecklingsprojekt byggda längs Mekongfloden förändrat det lokala livet drastiskt. En etnisk Tai Lue-kvinna berättade att det brukade finnas en stor sandbank där lokalbefolkningen kunde samlas och plantera grödor. De kan inte längre göra det eftersom flodstranden är borta, liksom många sötvattensfiskar, särskilt Mekong jätte havskatt, som länge hade varit en lokal bas.
”Dammen hindrar dem från att lägga ägg. Vissa ägg klarar sig inte genom damfiltrering”, sa en lokal Tai Lue-kvinna. Hon tillade att floden var en livsmiljö för kai, en sötvattenalg som kunde skördas på vintern. Förändringarna i vattennivån gjorde att algerna, en annan lokal inkomstkälla, försvann, sa hon.
Efter att floden förändrades sa hon att de flesta Tai Lue-folk inte längre kunde lita på flodfisket för en inkomst. De flesta var istället tvungna att vända sig till jordbruksarbetare för att försörja sig, sa hon.