En grupp kvinnor sitter runt ett bord och gör drömfångare med färgglada bitar av garn, chattar om sina familjer, jobb och den tjocka smogen över Chiang Mai i norra Thailand.
Bara en vanllig arbetsplats, förutom att kvinnorna, är sexarbeterskor som träffar sina kunder på Can Do Bar, som de äger som ett kollektiv, som dra nytta av sjukförsäkring, fasta arbetstider och ledig tid – som vanligtvis nekas sexarbetare.
Baren grundades 2006 av Empower Foundation, i Bangkoks röda distrikt för sexarbetare som fortfarande ses ner på trots stor tolerans för Thailands blomstrande sexindustri.

Tusentals thailändska och utländska sexarbetare har lärt sig att förhandla med bar- och massageägare för bättre förutsättningar och att lobba regeringen för att avkriminalisera sitt arbete och för att förbättra sina inkomster, säkerhet och välbefinnande.
”Folk säger att vi borde sluta göra vad vi gör, och sy eller baka kakor istället – men varför anses bara dessa jobb vara lämpliga?” undrade Sa Mai Chanta, en 30-åring från Chiang Mai, som varit sexarbetare i ca åtta år.
”Det här är vad vi väljer att göra, och vi känner en känsla av stolthet och tillfredsställelse att vi är precis som andra arbetare”, säger Mai, klädd i kjol och t-shirt med texten ”United Sex Workers Nations”.

Miljoner kvinnor över hela världen väljer sexarbete för att tjäna pengar. Ändå erkänner endast några länder – däribland Australien, Nya Zeeland, Tyskland, Nederländerna, Senegal och Peru – det som lagligt, vilket gör att prostituerade på annat håll är sårbara för missbruk.